Armbågar och höfter

 

Tidigare var schäferhunden den typiska tjänstehunden, men den tyska vallhundens popularitet inom polis och militär har under de senaste åren gått tillbaka till förmån för den belgiska rasen. Numer är alltså den vanligaste rasen hos tjänstehundar Belgisk Malinois och inte längre schäfern. Den belgiska vallhunden är för det ovana ögat väldigt lik dess föregångare vad gäller både utseende och sinne. Skillnaden mellan de båda raserna är nämligen något få ögon kan tolka, skillnaden sitter i vår kultur.

Anledningen till att schäferhunden inte längre är den mest använda inom tjänst är för dess problem med höfter och armbågar. Om höfter och armbågar är tveksamma från början kommer de ej vara bättre efter en livstid i tjänst. Då schäferhunden under så många år använts så flitigt har dess avel drivits hårt, vilket har lett till dessa fysiska besvär. Det är här belgisk malinois kommer in i bilden, med en fysik och mentalitet lik sin tyska släkting men utan dess avelshistoria blir den belgiska vallhunden den naturliga ersättaren. Frågan är vad som händer då den nya topphunden har använts och utsatts för liknande avel i några år? Följdfrågan lyder: Kommer vi avla ”sönder” ras efter ras tills få av de vi har idag finns kvar i värdigt skick?

Det har redan kommit upp frågor om huruvida avel av trubbnosiga raser är etiskt rätt med tanke på andningssvårigheter. Kanske är det så att fler sidor av vår avel saknar moral. Att armbågar och höfter inte är perfekta är en självklar naturlig variation, men när fler och fler raser rapporteras med dessa problem oftare och oftare är det kanske människan och vår syn på avel som ska ändras och bytas och inte rasen i fråga. Sanningen är den att varje hund som avlas fram är en individ som en människa har ansvar för. Det ansvaret innefattar en viss sorts försäkring för ett värdigt liv redan innan hunden föds. Naturliga problem kan aldrig kalkyleras men avel där trubbnosar orsakar andningsproblem eller där höfter och armbågar ser tveksamma ut kan omöjligt vara ett ideal, det är definitivt inte hållbart.

Att schäferhunden byts ut mot belgisk vallhund är ingen världsomvälvande händelse, men för alla de schäferhundar som upplevt smärta under sin livstid och för alla de belgiska vallhundar som snart kommer finna sig i samma sits, för dem är det av livsviktigt värde, för det är deras liv som sätts på spel. För oss människor spelar det mindre roll vilken hund som hjälper oss i tjänst och om hundra år är det säkerligen en ras som inte existerar än. Det tar dock inte bort det faktum att hundar nu idag drabbas av vår avelskultur och även om vartenda dålig höft och armbåge kanske inte är vårt fel så är de definitivt vårt ansvar.